Hästglädje

Jag tror jag har börjat hitta glädjen i ridningen igen. Efter Bella, eller egentligen även innan det, kanske redan på gymnasiet så tappade jag det där. Hästar och ridning blev ett måste. Även om det varit kul många gånger så har jag inte längtat efter det som jag gjorde när jag var liten och skulle till ridskolan. Då längtade jag vrje vecka till min lektion, 45 minuter varje vecka var rena lyckan!

Efter Bella lessnade jag totalt. Det var nog bra att jag började i Nora, för då höll jag kvar i det. Efter ett år med Pippi har det nu börjat bli roligt! Nu längtar jag faktiskt till nästa gång jag ska dit. Underbart!

Det är vissa hästminnen som satt sig fast ...

Första fullblodsupplevelsen!

Alla träningar med Svarten.

Galoppträningen på gymnasiet med Inka.

Första gången jag red riktig dressyrhäst, jag var helt slut efteråt!

Trappan i Tranemo.

Timmerkörning med Vätte ...

Första gången jag körde travhäst!

Alla år med Bella med tårar, glädje, sorg, ilska, förtvivlan, skuld ...

Och nu Pippi! Det är så min häst ska vara, jag är kär i den hästen! Hur kunde jag tro att hon var så fel för mig? Hon har gett mig så mycket tillbaka. Allt jag tappade under åren med min älskade Bella.

Tack, Kim, för att jag får vara en del av era liv!